Rubriken kanske låter som en självklarhet. För det är väl klart att våra politiker lutar sig mot vetenskap och fakta när de formar sin politik, tänker nog många.
Men det ska vi sannerligen inte ta för givet. Särskilt inte under ett valår.
Content
Den förra valrörelsen blev en smärtsam påminnelse om att fakta inte alltid står i centrum för politiken längre.
Särskilt knäpp var debatten om energipolitiken. Det finns nog en del människor som inte hämtat sig ännu, undertecknad inräknad.
Kärnkraft, kärnkraft, kärnkraft var ledorden och är fortfarande för Tidöregeringen. Deras högsta önskan är att det ska brumma kärnkraftverk lite varstans i landet.
När mandatperioden snart går i mål har fortfarande inga spadtag tagits för ny kärnkraft.
Spelade det någon roll i valrörelsen 2022 att alla visste att det skulle ta 10-15 år innan det ens skulle kunna stå några kärnkraftverk i Sverige?
Nej. För elen var ju dyr där och då till följd av Putins invasion av Ukraina. Och det lyckades Tidöpartierna spela på.
Inte heller verkar det nu spela någon roll att vårt elsystems stabilitet inte påverkats av att vi har fått mer vindkraft i landet. Tvärtom har det blivit mer stabilt visar en ny rapport, trots att Ebba Busch många gånger hävdat att det är instabilt och nedmonterat.
De höga elpriserna från 2022 finns kvar. Inte minst här i söder. Men det är inget som eventuellt ny kärnkraft kommer råda bot på. Tvärtom har regeringens finansieringsmodell för kärnkraft visat sig garantera höga priser för konsumenterna.
Brottspolitiken är ett annat av de områden där både forskning och expertis ignorerats hejdlöst den senaste tiden.
13-åringar ska sättas i fängelse, trots att det går emot all form av vetenskap och erfarenheter på området.
För några veckor sedan kunde vi läsa hur fängelser runtom i landet nu kommer acceptera att intagna barn får ta med sig gosedjur.
Gosedjur. På anstalter.
Det finns ingen evidens på området som säger att det här skulle på något sätt skulle minska brottsligheten. Eller att det skulle göra barn mindre kriminella.
Snarare tvärtom. I kriminologvärlden råder det konsensus. De menar att sänkt straffålder befäster bilden av de som blir inlåsta i ung ålder som hopplösa fall. Det riskerar istället en livslång kriminell bana för ungdomarna som hamnar i fängelse tidigt.
Regeringen själv menar ju dessutom att det här inte handlar om att minska brottsligheten. Det handlar om snarare om att skydda samhället från farliga individer, menar de.
Och visst. Det finns en viss logik i det påståendet.
Men vad gör vi sen då? När vi skapat fler farliga individer än vi hade från början, vad gör vi då?
Forskningen är emot. Kriminalvården säger att det är en dålig idé. Advokatsamfundet likaså. Till och med regeringen erkänner att det inte kommer göra skillnad för brottsligheten.
Ändå står vi här nu. Från och med 1 juli i år ska 13-åringar kunna sättas i fängelse. Trots att alla vet att det är en usel idé.
Alla partier vill såklart ha makten. Den vinns inte alltid genom schysst spel.
Och när den inte gör det hamnar man lätt här, där vi är nu. Med en regering som målat in sig olika hörn de inte kan ta sig ut ifrån.
För politik kan inte bara handla om att vinna makten vart fjärde år. Det måste finnas substans och belägg för den politik man driver att faktiskt skapa ett bättre samhälle. Annars tappar väljare förtroendet till politiken.
Valrörelsen kommer garanterat hagla av nya populistiska utspel. Som väljare måste man vara på sin vakt.