Runt Skavlans bord finns plats för de kriminella, inte för brottsoffren.
Content
Med förkylning och feber nedbäddad i soffan gjorde jag misstaget att slå på SVT:s senaste avsnitt av Skavlan. Redan där borde jag ha förstått att tillfrisknandet skulle bli försenat.
Programmet utlovade en debatt om brott och straff, med utgångspunkt i det nya förslaget om att kunna låsa in 13-åringar som begår mord. En ganska tung fråga. Barn som avrättar andra barn. Ett rättssystem som inte längre riktigt hänger med.
Det kändes ändå rimligt att public service åtminstone skulle försöka ta ämnet på allvar. Så jag tittade.
Till samtalet hade Skavlan bjudit in sina oberoende experter i form av musikern Simon Superti och skådespelaren Ayan Ahmed.
Ingen av dem har vad man brukar kalla sakkunskap i frågan. Inga juridikstudier. Ingen erfarenhet av forskning på området. Inga studieskulder överhuvudtaget, faktiskt. Men enligt Skavlan fanns det andra kvalifikationer.
Simon Superti
Superti har skrivit en låt om att Bullerbyn är död. Ahmed har haft en biroll i Snabba Cash. Dessutom har båda invandrarbakgrund, och Superti har själv suttit i fängelse.
I SVT-sammanhang brukar sånt räcka långt. Jag minns från min tid på bolaget att sådana gäster kallades för kinderägg. Alltså flera boxar ikryssade samtidigt. Representation, erfarenhet och mångkultur på samma gång. Vem behöver kriminologer och riktiga experter när man har rätt värdegrund?
Ayan Ahmed
Dessa två skulle nu alltså möta justitieminister Gunnar Strömmer och reda ut svensk straffrätt.
Upplägget kändes… ambitiöst.
Superti inledde starkt genom att avbryta ministern och ropa ”fascism”. Det satte tonen för resten av samtalet. När första argumentet är en historisk nödraket vet man att det blir en lugn och saklig diskussion.
Jag väntade ändå nyfiket på lösningarna. Det är ju trots allt därför man har en debatt.
Hur gör vi med 13-åringar som rånar, förnedrar och skjuter jämnåriga? Vad är alternativet till straff?
Men efter långa och högljudda utläggningar om rasism, utanförskap och samhällets skuld hade jag fortfarande inte hört ett enda konkret förslag. Mycket ilska och känslor, men inga åtgärder.
Superti påpekade också att han ”bara är musiker”.
Det märktes.
Ayan Ahmed tog vid. Hårda straff fungerar inte, menade hon. Som stöd hade hon sin uppväxt i Järva och en biroll i Snabba Cash. Det fick duga som expertis. Men lösningarna uteblev. Det var som vanligt mer synd om förövarna än om barnen de rånar.
Skavlan satt nöjt och lät allt flyta på. Det är en beundransvärd journalistisk metod. Att bjuda in personer som säger exakt det man själv tycker, så slipper man riskera att framstå som partisk.
Tiden började rinna ut och jag insåg att programmet förmodligen skulle avslutas utan att någon faktiskt svarat på frågan.
Men då, i slutminuterna, kom det. Den stora idén. Simon Superti lutade sig fram och förklarade vad man borde göra med de unga psykopaterna.
”Ge dem en kram.”
Det var förslaget.
Inte nya verktyg för polisen. Inte särskilda ungdomsfängelser. Inte tvångsvård. Utan en kram. Det var alltså där vi landade.
Jag låg kvar i soffan och försökte avgöra om det var febern eller innehållet som gjorde mig yr.
Men Skavlan såg nöjd ut. Producenten var säkert nöjd. Ledningen på SVT också. Alla var överens om att samhället måste bli bättre på att förstå förövarna. Alltid förövarna.
Nästa vecka sitter det säkert tre nya gäster i soffan och berättar om hur jobbigt det var att växa upp utan fritidsgård och därför behöva råna andra barn på väg hem från innebandyträningen.
Men killarna som blir förnedringsrånade? De lär inte bli inbjudna till Skavlan. De är ju bara brottsoffer.
Joakim Lamotte
Stöd oberoende journalistik och få tillgång till allt innehåll genom att klicka här:
Bli prenumerant!
Eller donera via:
Swish: 1233561149
BG: 5431-6872
Observera att artikelkommentarer inte förhandsgranskas av redaktionen och betraktas inte som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.